Jag vet inte
Så igår träffades vi. Tog en fika och sedan åkte vi hem till mig. Han stämde min gitarr och spelade lite. Vi såg på klipp på Youtube och på någon pjäs med Peter Haber (han har gått teaterlinje). Det var trevligt men vi klickade inte lika mycket som i telefonen tyvärr. Han var lite för frikostig med att visa att han gillar mig (jag tror faktiskt att han gör det) och då blir jag avvisande. Eller i mitt huvud snurrar det runt en miljon tankar om att jag inte klarar av sånt´ och jag vill mest springa. Jag klarar heller inte av att få komplimanger som handlar om mitt utseende, absolut inte innan jag känner människan ordentligt i alla fall. Vi kramades och kysstes lite men för mig hänger inte alltid närhet och känslor ihop. Båda delarna tillsammans är självklart bäst men dessvärre är ibland närheten mer viktig än känslorna. Han visade ganska tydligt att han ville stanna kvar men jag ville inte det. Mest egentligen för att jag inte vill ge honom falska förhoppningar för jag är nog inte så lätt att läsa av alla gånger.
Han ska få fler chanser men jag måste nog förklara för honom hur jag fungerar och att dejtande inte nödvändigtvis behöver leda till ett förhållande (det har jag insett flera gånger om även om det ibland är värre än andra gånger). Jag tror nämligen att han går upp i saker och ting precis som jag brukar göra och då är det taskigt av mig att låta honom hoppas för jag vet precis hur jävla dåligt man kan må av att bli dissad då.
Allting ska vara så himla komplicerat jämt. Blir galen.
Gud, din historia låter så lik min. Jag kände likadant i början, han var så frikostig med komplimanger och så inbjudande o öppen och jag drog mig mer o mer undan och dessa första månader med honom har varit så upp o ner. Men nu, fem månader senare känns allt bara så himla bra. Jag tycker du tänker rätt som vill ge det mer tid o mer dejter. Bara ha skoj, tänk inte så mycket på vad det kan bli utan på att ha så roligt som möjligt!;-)