Plussidan

Okej fördelar med singellivet :
 
* Jag har hela dubbelsängen för mig själv om jag inte väljer att låta ena halvan vara tillfälligt upptagen.
 
* Jag kan kolla på avsnitt efter avsnitt av Vänner eller True Blood utan suckar och demonstrativt dataspelande istället. (För det är ju så mycket bättre.)
 
* Jag slipper våndan över känslorna som kanske inte finns där (även om jag just nu våndas över att jag nog inte kan älskas av några andra än mina blodssläktingar).
 
* Jag gör vad jag vill när jag vill utan att ta hänsyn till någon annan (och mina djur).
 
* Jag kan ägna timmar ute i stallet utan dåligt samvete för att jag borde umgås med någon annan.

Det är bara att bryta ihop och gå vidare

Har haft min jobbigaste arbetsvecka hittills någonsin. För första gången någonsin har jag brutit ihop och börjat gråta okontrollerat på grund av frustration, trötthet, ledsamhet, ilska och jag vet inte vad. Så tacksam över mina kollegor som hjälpte mig och som lät mig bryta ihop för att sedan se till att jag skrattade igen. Det är läskigt att tappa kontrollen. Jag brukar kunna styra vad som kommer fram utåt. Jag kan vara ledsen eller arg men kunna hålla det inom mig och visa ett lugn. Nu kom det bara ut ett tårflöde utan dess like och en hickande, hulkande gråt som inte gick att stoppa. Som om någon dött även om så inte alls var fallet.
 
Hoppas på en bättre vecka nästa vecka (och om inte annat så är det snart semester). Har i alla fall hunnit med två ordentliga turer med hästen under veckan (och några kortare) och det är som balsam för själen. Ja, trots att han hade lust att busa iväg i bockhopp under den ena turen på grund av ett uppfriskande dopp i det klara vattnet (fast vi plaskade bara upp till knäna) och en snygg, ny och (enligt honom) bästa kompis. Han är rolig min pålle.
 
 

Ångestladdat

Idag har jag haft en ångestdag. Skyller på att jag varit bakis och att det är söndag. 
 
Och att jag är ensam och bara kunnat tänka på att jag aldrig kommer få barn tillsammans med någon, att jag aldrig kommer köpa hus tillsammans med någon, att jag aldrig kommer hitta någon som vill ha mig och älska mig (och att jag känner samma sak).
 
Den gamla vanliga självömkan har kommit på besök alltså. Men jag har åtminstone tvättat och städat som besatt också för att hålla ångesten i schack. Något positivt.