Det nya livet

Den här veckan kommer vara kämpig men livet kommer gå vidare. Jag vet det.
 
Jag har ett mål som jag ska nå innan jul (ja allt för att fokusera på sådant som jag inte verkar lyckas med dvs relationer). Jag ska kunna springa en mil utan att stanna! Inte på någon viss tid utan bara klara av att springa hela vägen (eller okej, åtminstone hålla en hastighet som är snäppet över gånghastighet). Jag har sprungit milen tidigare men nu var det länge sedan. Jag ska dessutom bli bättre på att äta. Jag äter frukost och lunch när jag jobbar, på kvällen oftast bara en macka eller ingenting. På helgerna bara frukost och sedan mackor resten av dagen också. Dåligt!
 
Ja det är måndag och jag tror på det här just nu. Det nya livet och blahablaha. Ett tag kanske det fungerar åtminstone.

För gammal för att orka

Jag är helt klart för gammal för att vara ute och festa. Min kropp tål det inte längre, eller så har jag blivit för känslig. Hur som haver: idag har jag visserligen min vana trogen dagen efter mer än måttlig alkoholförtäring varit uppe sedan sju (och jag kom i säng strax efter två) och både hunnit tvätta, fara till stora staden och i handla lite smått och gott. Har även sovit en timme och promenerat en timme.
 
Allt detta med en svidande känsla innanför pannbenet och darr i kroppen. Känner mig ungefär lika svag som efter en influensavecka och återigen undrar jag varför jag bara inte kan komma ihåg det här till nästa gång jag tänker mig festligheter. Tur att det inte händer så ofta.

Följetongen som tog slut (förhoppningsvis)

Inte för att jag någonsin har något intressant att förtälja egentligen men det är faktiskt en hel del som kikar in här titt som tätt. Undrar ni hur det går med britten?
 
Jag kan avslöja att jag mest är trött på honom. Även om det finns någon känsla i hjärtat som säger att jag tycker om honom som mer än bara en vän så inser jag att han är alltför strulig. Han kanske inte är så strulig i vanliga fall men som han har det just nu och som han beter sig så är det väldigt mycket upp och ner. Jag behöver inte mer uppochnerande i mitt liv, jag skapar uppenbarligen sådant så bra själv utan hjälp. För kommunikation ignoreras när det kommer från mig, åtminstone i väldigt stor utsträckning. Det går däremot bra att vara trevlig och höra av sig när han behöver hjälp med något. Han tackar för hjälpen han får så det är inte det men det blir inte så mycket mer efter det. Inte så mycket som ges tillbaka så att säga.
 
Jag vill hitta någon som står stadigt i livet och som är vuxen på riktigt (inte bara åldersmässigt alltså) utan att för den skull vara tråkig. Fast stabil behöver inte vara tråkig faktiskt. Tryggheten i att ha något stabilt att lita sig mot är dock något jag längtar efter. Jag klarar mig själv och jag är stabil (om än inte psykiskt just för tillfället) men det kan vara skönt att få stabilitet från annat håll ibland också.
 
Som en av mina elever sa häromdagen: "Du borde skaffa dig en man nu, eller en pojkvän. Du kan ju ta någon du hittar på stan. Jag tror det är lätt för min morbror har sagt att du ser trevlig ut"
 
Så, nu återstår det att se vilken pensionär jag ska välja på stan för här är det de enda det faktiskt finns gott om. Plus, de brukar ju generellt ha ganska dålig syn vilket helt klart skulle vara till min fördel.