Förvirrade tankar
Jag har lite ångest över situationen. Tror det är för att jag absolut inte är säker på om jag vill något med Bonnpojken (trots att förutsättningarna är utomordentliga rent framtidsdrömsmässigt). Han ringer, säger att han tycker att det har blivit en vana att höra min röst och jag blir lite trött och får lite rys i kroppen. Inte bra rys dessvärre. Detta kan ju bero på att jag helst av allt kryper upp i min fåtölj eller i ett av soffhörnen med en bok om kvällarna och helst inte vill prata med någon. Är man van vid att vara ensam (och gillar det) så är det inte lätt att lägga sig till med vanan att vara social över telefonen i flera timmar.
Han ska komma hit på lördag. Han vill komma redan på fredag men jag ljög ihop något om att jag eventuellt skulle hitta på något med min bror. Kändes som att det inte var riktigt läge att förklara att jag inte ville att han skulle komma redan då och att jag inte ville riskera att han stannade hela helgen (ja nu förutsätter jag ju att han stannar vad som än händer då). Plus att jag inte vill släpa med honom till stallet eller någon annan stans heller egentligen. Jag måste fundera ut hur och om jag vill ha det först.
Som sagt, allt ska vara så komplicerat hela tiden. Och har jag nämnt min lite halvbesatthet av killen som jobbar på en affär i grannstaden och som har ett namn som börjar på A (vilket är det enda jag vet om honom)? Som jag har pratat om min magra katt med och som kände igen mig andra gången jag var där och frågade hur det var med sagda magra katt. Är det då man borde vara modig och bara fråga om en dejt? Högst troligt. Jag är rädd för att få nej bara för då skulle jag tycka att det var väldigt pinsamt.
Den som lever får se.
Det här med ensamheten känner jag OCKSÅ igen. Jag gillar verkligen att göra saker själv och värderar min ensamhet väldigt mycket. Han jag träffar verkar inte behöva det lika mycket och i början och ibland nu med kan jag bli sådär att jag sover hemma en kväll bara för att få vara själv. Men den släpper mer och mer och jag känner inte att jag behöver den lika mycket nu som för 3 månader sen. Jag tror det handlar om vana, att man levt själv så länge samt att man TRIVS med ensamhet. De singlar som inte gillar ensamhet har nog lättare att släppa in folk snabbt och lätt medan vi andra behöver tid. Så se det inte som en jobbig grej, du behöver bara vänja dig:) Hoppas det går bra i helge =)=)=)