Inte okej

Jag följer en blogg där en tjej skriver om sitt liv som singel. Dejter och framtidsplaner blandas och för det mesta önskar jag att jag orkade leva ett liknande liv eftersom hon verkligen vågar dejta och träffa nya människor. Visst dejtar jag men det sker med längre mellanrum och bara det suger musten ur mig.
 
I alla fall. Den här tjejen hade träffat en kille som fällt en kommentar om hennes vikt. Att han blev besviken när det träffades för att hon inte var normsmal. Och hon skämdes. Skämdes för sig själv.
 
Jag hade också skämts. Troligtvis hade jag hållit med och kanske också bett om ursäkt.
 
Det här gör mig så jävla arg. Arg på människor som anser sig ha rätten att tycka och tänka om någon annans kropp. Arg på samhället som får oss att tro på att människorna på reklamskyltar för olika klädesmärken är det normala. Att det är så du ska se ut. Möjligtvis helst också med både bröst och rumpa men utan breda lår, en mage som är mjuk och hänger över byxlinningen och gäddhäng som flaxar när du vinkar med händerna mot himlen.
 
En del människor ser ut som människorna på reklamskyltar. Det är okej. En del människor ser ut som längre versioner av keruber. Det är okej. En del människor är korta, en del är långa. En del människor... ja ni fattar grejen. Allt är okej. Men det är inte okej när någon person anser sig ha rätten att trycka ner, tycka till om och värdera och döma en människa utifrån dennes kropp.
 
Det gör mig så jävla arg. Argast blir jag nog på mig själv. Arg för att jag faktiskt inte tycker om hela mig. Arg för att jag hatar mina gropiga lår, mina tjocka vader och alla dessa extravalkar som tycks titta fram överallt och som syns genom kläderna när jag någon gång faktiskt (för några minuter) tycker att jag ser helt okej ut.
 
Den här killen som fällde kommentaren till tjejen skulle jag vilja sopa till rejält och föreläsa för. Berätta hur ont sådana kommentarer gör, hur mycket ångest de ger upphov till och hur länge till synes små ord kan etsa sig fast. Även om de inte är värda att lyssnas till för fem öre. Tjejen skulle jag vilja ge en kram. Till mig själv vill jag bara skrika att jag måste skärpa mig och börja tycka om mig själv precis som jag är. Sådär som jag säger till andra och verkligen menar det. Om det gäller alla andra så gäller det mig också.
 
Image by UMzzang.com (License)
 
 
 
Publicerat i Allmänt
#1 / / Sanna:

Jag läser också den bloggen och jag var också så JÄVLA arg, arg på honom, arg på samhället och som du, arg på mig själv för att jag också tänker på min kropp och tänker på hur "fel" den är för den är inte som HM modellerna... och killar som då spär på de man själv känner, ja vi borde alla sopa till honom rejält. :(

Svar: Ja det är helt sjukt! Varför tänker man såhär egentligen? Jag kan tycka att jag är en stark människa i mig själv, att jag inte låter någon trycka ner mig men så är det ju inte. För det första säger jag till mig själv att jag inte duger och för det andra låter jag mig ändå påverkas av alla dessa "normideal" som finns i samhället. Det är bara fel. Usch.
Sarah