Den där jäkla våndan
Jag slängde iväg ett sms för en stund sedan. Efter det lämnade jag mobilen hemma för att inte reagera på varenda ljud eller eventuella vibrationer den då kunde ge ifrån sig. Eller inte ge ifrån sig. Gick och handlade, tar sammanlagt 15 minuter. Kommer hem, inget svar. Så nu kommer jag gå runt och våndas i en vecka över att jag skickade iväg det där meddelandet trots att jag hatar hur jag känner efteråt.
När en så gärna vill ha ett svar och samtidigt inte för tänk om han inte vill och bara tackar men säger nej eller tänk om han inte svarar alls är jag verkligen så avskyvärd?
Hmm ja. Många känner nog igen sig och för er som inte gör det: lyckliga ni! Det är vedervärdigt.
Ja så det där förra rann ut i sanden. Så är det men jag grämmer mig inte. Kanske ett tecken på att det inte slog gnistor i alla fall, inte från något håll. Det här däremot kommer grämma mig. Det har inte gnistrat eller sprakat eller bubblat men jag kan erkänna att det legat och sjudit i rätt många år. Fast ni vet: långt och seriöst förhållande och en i kompisgänget fast inte det närmaste utan mer en (eller flera) som en bara umgås med någon gång då och då i större grupp. Ingenting jag ger mig på alls. Fast nu träffar han nog ingen och jag tänkte att jag bara måste våga.
Fast nu ångrar jag mig som fan (vilket jag även gjort om jag inte skickat meddelandet) och tror jag ska lägga mig ner och dö av skam en smula.
(I de här situationerna förstår jag varför en del killar säger att de inte begriper sig på tjejer för jag förstår då inte mig själv ens en gång.)
